Borta bra men hemma bäst

Idag packade vi in oss i bilen och lämnade påsken och Lysekil och körde hemåt. Vi har haft en superhärlig helg. Léon har bara skrattat, trots att han inte somnade förrän runt 22-tiden de senaste två kvällarna har han vart på strålande humör och njutit av all uppmärksamhet och tyckt det vart superskoj när alla busat med honom.
Det har dock vart en trött liten kille här idag men nu sover han gott och det är dags att hitta tillbaka till rutinerna.

Att sova hela natten höll inte i sig, inatt ville Léon äta lika ofta som vanligt men att ha fått en natt då Léon sov känns helt underbart. Vid det här slaget hade jag nog ställt in mig på att fortsätta såhär i 4-5 år till, så en natt utan matning på 8 månader är...helt otroligt.

Sen hände nåt annat fantastiskt idag. Léon ropade efter mig idag! Det har hänt ett par gånger förut men då har jag knappt vågat tro det, att han faktiskt sa mamma, men idag var det så uppenbart. Fred höll på att ta på Léon blöjan efter badet, Léon låg i soffan och jag satt på golvet en liten bit bort. Léon protesterade och ville inte ligga still för att ta på blöjan, började gnälla, vända huvudet mot mig, sträckte ut armarna och "maaam maaam maaam"! Fred kunde ju inte annat än faktiskt erkänna att han hörde precis vad Léon sa. Åååh, jag dör vilken lycka! Jag blir ju alldeles tårögd av att bara tänka på det. Min lille prins som jag älskar över allt annat, som är det bästa i mitt liv, ropade efter mig idag. "Maaam"!